Tänkte skriva lite. Säg vad ni tycker om den.


En bänk.
En stor bänk som bara gör att jag känner mig ännu mindre. Liten, liten i denna omöjligt stora tomma värld. Fast jag är inte liten egentligen. Jag är helt normal. Men varför känns det så då? Jag vet inte. För att jag känner mig tom även om jag är med dem jag känner mest. Kanske det.
Ingen är som jag. Ingen tänker som jag.
Jag vill bli förstådd. Att någon ska veta hur det känns. Och det är det få som gör, och jag undrar om jag någonsin kommer träffa någon som vet. Någon förutom mina föräldrar. Dem är faktiskt bra att ha, jag skulle inte ha någon att prata med, om allt som är svårt annars.
Men jag tar dem inte för givet. Ta ingenting för givet. Ta för fan aldrig något för givet. För jag fattar, jag fattar att det finns människor som har det svårare än mig. Och någon gång, det lovar jag, ska jag hjälpa någon. Hjälpa någon på riktigt. Någon som aldrig skulle våga tänka på att ta för givet. Någon av dem ska jag hjälpa.
Jag ska inte sitta på en för stor bänk.
Jag ska resa mig upp, jag ska växa. Jag ska växa för att folk ska se mig, jag ska växa för mina föräldrar och dem som förstår mig och dem som kommer göra det. Jag ska växa för att hjälpa personer som fallit ihop på en för stor bänk och inte klarar av att resa sig över ytan.
Alla förtjänar att känna glädje varje dag.


Jag skriver om sådant som känns viktigt.
I den här texten förklarar jag att det kan vara väldigt svårt att kunna ställa sig upp och rycka tag i sig själv, våga säga ifrån, och när man gör det blir allt lättare om man har stöd. Men alla har inte ens någon som lyssnar, så ta inte för givet att allt är bra hela tiden för alla, så tyck inte synd om dig själv för att du inte en bra tröja för dagen eller, vädret är surt. Det finns dem som har det värre.



Smile
Why? Because you can!